En bok om Paul Taffanel.

Den franske flöjtspelaren och dirigenten Paul Taffanel (1844-1908) var en extraordinär virtuos och en betydande gestalt inom det parisiska musiklivet vid sekelskiftet 1800-1900.
Med utgångspunkt från av privata dokument, tidigare opublicerade brev och papper från Taffanel, berättar boken den rika historien om Taffanels mångsidiga karriär som musiker, dirigent, kompositör, lärare och ledare för många olika musikaliska organisationer.
Som musiker hade Taffanel en sällsynt vision av flöjten som ett seriöst och uttrycksfullt instrument, och han tillskrivs ofta att ha återupprättat flöjten inom musikens "mainstream".
Han var också en inspirerande lärare vid Paris konservatorium, och många moderna flöjtister kan härleda sina rötter till honom. År 1879 grundade Taffanel "Société de musique de chambre pour instruments à vent" (Sällskapet för kammarmusik för blåsinstrument), där han återupplivade Mozart och Beethovens musik för blåsensemble och bröt den dominans som piano och stråkar hade i konsert- och kammarmusik.
Från 1890 var han chefsdirigent vid Parisoperan och "Société des Concerts du Conservatoire" (Paris konservatorieorkester) - för första gången hade en flöjtist, istället för en stråkmusiker, utsetts till sådana nyckelpositioner.
Författaren Edward Blakeman placerar skickligt dessa och många andra delar av Taffanels historia i den rika politiska och kulturella bakgrunden som rådde för tiden, och skapar en bild av konservatoriets intriger, "Société des concerts" och Taffanels relationer med olika musiker och stora kompositörer.
Blakeman redogör för omständigheterna kring betydelsefulla beställningar, framträdanden och repertoar, och väver in detaljer från Taffanels korrespondens med förstahandsintervjuer och flöjtanekdoter.
Porträttet som framträder ger en bild av en mångsidig musiker som även var en blygsam och vänlig man.